Ibland blir man överraskad
av sina kulturpreferenser. Det kan handla om en skiva man inte tror man skulle
gilla eller bok eller film som faktiskt underhåller mer än vad man trott.
Ibland är det inte så. Jag
har den senaste tiden hittat inte mindre än två (2!) romaner som ligger i det
smala fältet historisk spänningsroman med såsse i huvudrollen.[i]
Oddsen att undertecknad
skulle gilla denna kombination är ju försvinnande låga.
De två böckerna är
"Förrädare" skriven av Ola Larsmo och "Det Röda Arvet" av Henrik
Berggren [insert valfritt Broder Daniel-relaterat skämt].
Vad handlar de då om?
I Förrädare följer man Charlie Westerholm, nybliven
underrättelseofficer [och såsse] med början i april 1940. Som ny på jobbet,
värvad delvis pga. politisk pålitlighet (= inte nazist) är det högst oklart vem
han egentligen "förväntas hålla ögonen på. Kommunisterna, de engelska
vapentransporterna, den tyska underrättelsetjänsten ... eller den gryende
norska motståndsrörelsen? (citat, snott från bokens baksida).
Det Röda Arvet kretsar i stället kring händelser under det Spanska inbördeskriget. År 2006
blir en historiker, expert på en socialdemokratisk stockholmspolitiker (Hjalmar Mehr anas som
förlaga) indragen i en härva med en irländsk journalist och en hänsynslös
tidningsmogul.
Och kvaliteten då? Vilken
bok är bäst i denna smala genre?
Enligt min ringa åsikt så
vinner Larsmo med hästlängder. Han har ett precist språk som fångar tidsandan,
med den ambivalens som rådde både politiskt och personligt. Det rör sig om psykologisk
spänning med kvaliteter som Le Carré.
Även om Bergrens bok har
en rätt underhållande handling (det är något väldigt festligt med en svensk
akademiker som hjälte) så finns det stora problem i personporträtten, som helt
saknar djup. Detta gäller både huvudpersonen och en irländska hjältinnan. En
liten besvikelse givet hans mycket välskrivna biografi över Olof Palme (Underbara dagar framför oss).
Summa summarum. Om ni
vill ha bra, historisk sommarläsning så anskaffa gärna Förrädare av Ola Larsmo.
[i] På Malte finns ju en egentligen regeln om tre exempel men det låter jag
inte i dessa tider av bloggtorka hindra
mig.
